Det märks att det är ny termin i skolan med allt vad det innebär. Max kämpar på så gott det går, men han tycker det är tungt, så tungt att han blir ledsen och saknar mamma och pappa när han är i skolan. Det är tufft att se att sitt barn inte mår bra, men vi ska bannemig fixa detta och förhoppningsvis blir nervositeten borta så snart han blir van vid allt det nya. Just nu är det nog för en yr liten/stor kille på snart 9 år att förflytta sig mellan morgonfritids-skolan-musiken-gympan-matsalen och till slut eftermiddagfritids. Visst låter det smått rörigt? Jag hade nog själv tyckt det var läskigt med så många nya ställen på en och samma dag.
Teo har blivit störst på förskolan. Som tur är har han tagit på sig att passa på bebisarna som han kaller dem, även fast de är 3 år. Jag frågar vad han gör på dagarna, och det är visst allt i från trösta bebisar som gråter till att leka med dem. Nu låter detta som att han är en liten ängel, men en halvsanning är det nog. Jag vet att han stör sig lite på att de små bebisarna förstör lite för de stora när de leker:)
Själv har jag i dag bytt lite arbetsuppgifter och känner som att hjärnan gått 400 varv för mycket i en centrifug, ni vet vad jag menar? Nu ska det sägas att jag gjort detta alldeles frivilligt, och redan nu märker jag att det blir en spännande och utmanande höst. Tur jag kan falla tillbaka på det jag kan bäst över nyår. Status i huset i det avlägsna området är att vi kämpar på, alla med var sina saker. Dock är jag övertygat om att vi fixar detta tillsammans som vi alltid gör.
Maken då, jo han kör minsann 5:2, och jag har hakat på som stöd...
