Torsdag! Och efter det kommer..... Snart helg med andra ord:) I går vann jag nog priset världens sämsta mamma. Det är svårt det där med uppfostran, speciellt när det trotsas. Då menar jag inte 3 års trots, men något som liknar mer på tonåringstrots eller beteende. Jag hoppas och tror att alla föräldrar vill sina barn det bästa, men var går gränsen för att dalta och när måste man låta barnen känna på livet?
Vad jag menar är att helst vill jag skona dem för allt som inte är bra, men är det att visa barnen hur livet verkligen fungerar? I bland tror jag det är bra om de får känna på lite motgång för att själv ha möjligheten att lösa problemet. Jag kan inte följa dem livet ut och styra deras tillvaron, så är det bara. Jag vill att mina barn ska vara självständiga individ som kan klara sig själv där ute. Tyvärr ser jag allt för många ihjälcurlade ungdomar varje dag, och mitt mål är att moral, empati och ansvarskänsla ska de ha med sig även om det är lite smått jobbigt när mamma inte bara löser alla problem och säger ja till allt. Hur tänker ni som har små barn eller större barn?
