Dagens besked angående Max var först himla överraskande, nu lite mer fundersamt ett par timmar senare. Borde vi upptäckt detta tidigare? Nu när jag läst på lite inser jag att vi gjort typ alla fel som går att göra när det gäller att hantera situationer som uppstått tidigare. Den största frågan står kvar dock. Hur i hela friden ska vi två gamla hundar lära oss att sitta? För det är just vad vi behöver. Att lära oss allt ihop igen. Max är den samma oavsett diagnos, och som jag skrivit tidigare har han nu med rätt hjälp i skolan blivit av med sin ångest vilket känns oerhört skönt, en grej mindre….
Några bokstäver här och där ändrar inte något, men vill förhoppningsvis lära oss att ge Max vad han behöver för ett bättre liv med mer glädje och mindre motgångar. Sen tror jag det kommer att bli en kamp mot fördomar i vardagen. Jag ser bara till mig själv. Jag blev otroligt överraskad när de berättade vad de kommit fram till, och nu när jag läst på ser jag att de har så himla rätt i mycket. Det är bara synd att det finns så många icke-så-smarta människor med gamla fördomar inbyggda i kroppen som vandrar runt där ute och kan gör livet till min son svårare än det borde vara. Men det är klart, jag tar inte hur mycket skit som helst, och jag är beredd och har alltid varit beredd på att ryta ifrån om någon skulle ge sig på mina barn på fel sätt...
Sko: Ugg, jeans: Odd Molly, kofta: Hunkydory
I kväll ska jag läsa på lite mer, jag vill att vi så snabbt som möjligt ska ge Max vad han behöver. I och med att maken snurrar och inte kan läsa utan att bli illamående och vill kräkas så får det bli högläsning. Min datorberoende make har inte använd datorn sedan förra torsdagen, då är det inte bra. Om vi nu bara kunde få svar på makens CT, så skulle livet kännas lite lättare på en gång. Ovissheten är faktisk värst.
Nu kanske någon skulle tycka att jag lämnar ut för mycket info igen, och det får gärna tyckas. Jag tror mer på en öppenhet när det gäller saker som detta, och att tystnaden är vad som gör att fördomarna lever kvar.