Så blev det minsann VAB med båda barnen. Teo är feberfri, men har fortfarande ont i huvudet, och Max är redan bättre i magen, tjohoo för en tisdag.
Det är jobbigt när det inte syns på utsidan att allt inte är som det förväntas. Att skriva ska vara blir bara fel i mina öron då det är samhället som sätter standarden för hur det ska vara. Jag tror dock inte det är mindre jobbigt om det syns på utsidan, missförstå mig rätt. Avviker något det minsta, ja då är alla på. Andra barn, skolan men även att vi drar oss undan just för att vi inte orkar med mer ifrågasättande. Det är jobbigt att förklara för alla vad, hur och varför. Det känns som att jag går på repeat som en annan papegoja, och jag tycker inte om det alls. Jag kan visst prata om det med människor jag vet har lite vidgade vyer, men jag undviker de som jag anser agerar moralpoliser.
Om vi vuxna tycker det är jobbigt, hur är det då för barnet? Att aldrig nå dit alla förväntar att man ska vara? Att aldrig få vara i fred, men det är helt lagligt att hacka, mobba och även slå? Jag måste säga att jag är besviken, på samhället generellt. Det finns för lite utrymme att vara sig själv utan att alla har rätt att ifrågasätta. Förra veckan var jag arg, nu är jag bara tom, slut och besviken.
Jag är glad jag har ett barn med massor av empati i kroppen. En som aldrig tar igen eller skvallrar för varje mista grej, då på både gott och ont. Mest ont faktisk ska jag vara ärlig, även om jag är stolt över hur han redan nu vet att vara elak inte löser några som helst problem. Hans motto är att man kommer långt med att vara snäll. Jag önskar bara att han skulle slippa all motgång på vägen...