Den senaste tiden har jag funderat mer än vanligt över mitt liv och vem jag är. Jag blir alltid så här när världen rullar förbi i ett fasligt tempo. Jag tappar lite kontrollen och får inte ta igen mig som jag behöver samt att något blir alltid lidande. Just nu tror jag att det är jag själv som lider mest. Familjen i övrigt märker nog inte så mycket av det, då jag verkligen försöker få allt att vara som det brukar. Nu är jag sliten på riktigt, inte bara "för lite sömn trött". Kroppen är trött, jag glömmer viktiga saker och är lättretad. Jag har tappat suget på kläder, hittar inget jag vill ha eller behöver för den delen. Mest av allt vill jag bara sälja det mesta, befrias, tanka om, börja på nytt och hitta mig själv igen. Nu ska det vara sagt att jag ändrar mig snabbt. Förhoppningsvis är denna fasen över på kort tid som den oftast brukar vara. Visar det sig att det inte är någon fas så hoppas jag att jag hittar rätt i alla fall. Det brukar lösa sig, nästan alltid. Annars får jag helt enkelt "bli ny"med allt vad det innebär....
Bilden under visar vad som fortfarande är det viktigaste. Utan dem, ja vad vore jag då? Det blev djupt och förvirrande så här en måndag morgon, men jag känner på mig att den blir bra. Måndagen alltså
