Max är fortfarande sjuk, han mådde verkligen inte bra igår kväll. Just Max blir så sällan sjuk att man hinner glömma bort mellan varven hur febern slår knock out på killen. Han brås på mig, jag är inte alls bra på feber och däckar vid 1 grads temphöjning. Jag kommer fortfarande ihåg barndomens influensor. Liggandes nerbäddat i soffan för att behöva hjälp att komma sig till och från toa.
Den yngre förmågan kör på i samma tempo även med 39-40 graders feber. Hur det går ihop har jag ingen chans att förklara, men det är tydligt att det är stor skillnad.
Oavsett, det är torsdag, så snart så... Även om jag är vimmelkantig av trötthet och stress går det ganska bra för stunden. Dock finns det alltid en gräns, och jag är väl medveten om just vart den gränsen går. Det är dags att varva ner några snäpp nu, det känns så..